Det här är kanske världens bästa bild, någonsin. (snodd från härifrån)

Let the wild rumpus start!

Alla som har ett storasyskon minns frustrationen och oförståelsen i att man helt plötsligt inte fick vara med, inte var intressant, inte fyllde någon funktion. När storasyskonet började bli tonåring och diskrepansen mellan vad man själv ville fylla en dag med och vad den andra valde att fylla en dag med plötsligt blev så radikal; hur allt som var intressant i världen genast blev totalt skilda saker. Förvirringen i att brädspelet Jakten på den försvunna diamanten inte längre var något att spendera en fredagskväll hängandes över. Förvirringen i att Malena Ivarssons Fräcka fredag, som min mamma beskrev för mig som ”nakna tanter på tv”, var något man kunde välja (tonåringarna behövde knappt anstränga sig för att chockera på den här tiden).

Det här berättar Dave Eggers om i The wild things – boken som är baserad på Maurice Sendaks klassiska barnbok Where the wild things are/Till vildingarnas land (och manuset till filmatiseringen av denna, som Eggers skrivit tillsammans med regissören Spike Jonze).

Eggers broderar ut det vi bara kan läsa mellan raderna – och de djupt suggestiva, fantastiskt fina bilderna – i Sendaks original. Familjebakgrunden, grannskapet, skolan och förhållandet till storasystern; allt det som gör Max frustration, den som han får utlopp för genom sin vargdräkt, så påtaglig och ständigt närvarande. Och han gör det med en sådan kärlek och värme, med ett sådant öga för detaljer, med en stilistisk exakthet helt trogen det fåordiga, precisa originalet.

Jag hoppas att The wild things översätts till svenska för jag vill läsa den för min snart sexåriga systerdotter. Till vildingarnas land är redan beställd till treåriga systersonen, den blir årets bästa julklapp.

(Missa inte heller Karen O & The Kids soundtrack, kan fortfarande inte få nog av All is Love.)

(Uppdatering: Vildingarna kommer ut nästa år!)

FOREVER

(Foto: Steve Bloom)

COME TO LIFE

Lite som inte fick plats på förra, inte hann komma med eller som bara förtjänar lite uppmärksamhet.

Nätgrejer

Random från wwwn:


Ni kan omöjligt ha missat Daily Mail-krönikören Jan Moirs extremt stötande krönika apropå Boyzones Stephen Gatelys död. Om ni missat den, läs här.

NME skriver om de 25 000 klagomål, bland annat från Boyzones skivbolag, som kommit in sedan krönikan publicerades.

Moir själv kallar proteststormen "a heavily orchestrated internet campaign"



Läs intervjun med Bronson Pinchot - från Risky Business och Snuten i Hollywood, bland annat - där han till exempel berättar om Tom Cruises homofobi:

"Years and years later when people started to torment him with that, I used to think “God, that’s really fitting, because he tormented a lot of people as a 20-year-old.”

Milberg - Pinks and Blues (live rehearsal) from Ruben Broman on Vimeo.

Milberg repar en ny låt med en väldigt smittsam refräng. Debaser Medis imorgon!




Mick Jaggers son intervjuas av New York Times Lynn Hirschberg och är - helt otippat - väldigt snygg.





Girls har en ny video, till låten "Laura", som fortsätter beskriva hur jag kommer minnas det här året. Stranden och havet försvinner inte trots att trädet utanför mitt fönster under natten tappade precis varenda löv.





Kristofer Andersson skriver på sajten Throw Me Away om SD och ett annat hot mot Sverige: Markus Krunegård. Jag drar mitt strå till stacken och väljer att inte publicera någon bild på Krunet.




Andres Lokko börjar blogga, hittills om den brittiska motsvarigheten till de senaste dagarnas SD-debatt: British National Party och dess ledare Nick Griffin.

För övrigt går Lady Gaga- och Kent-tävlingarna vidare. Reglerna är enkla: undvik att höra deras nya låtar så länge som möjligt. Den som vinner är den som när året är slut inte hört dem en enda gång. Priset är att slippa höra Lady Gaga och Kent.
Jag åkte ur Lady Gaga-tävlingen härom dagen då jag gick förbi en taxi som spelade låten med öppen dörr. Man är inte säker någonstans.

SHINE ON

And the law won

She Trinity, "He fought the law"
The Supremes, "Stoned love"

Dreams come true

GIRLS

Stackars alla som inte såg Girls på Debaser Medis i lördags. Trots en snackig publik och allmänt jobbig lokal (den är ju tyvärr alltid det, av någon anledning) var det det finaste jag sett på väldigt länge. Om jag kunde skulle jag gå dit och se om den, för att få se dem igen och för att få se dem på ett annat sätt. Kunde jag göra om det skulle jag bara titta rakt fram och koppla bort allt runt omkring.

(Och jag skulle ta tillbaks att jag sa "I love your album... 'Album'..." till Christopher Owens, samtidigt som jag uppenbart inte vågade möta hans blick.)

Köp deras "Album" för det är årets bästa skiva. Tills dess är här b-sidorna från singlarna och tre videos:

Girls, "Solitude" (från "Hellhole ratrace")
Girls, "Life in San Fransisco" (från Lust for life")



Den där räddade mig i somras när jag ensam låg sjuk i vad som kanske var H1N1, i ett trähus öster om Stockholm, ganska nära skärgården. John Ajvide Lindqvists "Människohamn" skrämde mig på nätterna och "Hellhole ratrace" tröstade mig och min feber på dagarna.

And I don't want to cry my whole life through,
I want to do some laughing too
So come on, come on, come on, come on, laugh with me
And I don't want to die without shaking up a thing or two,
yeah, I want to do some dancing too
So come on, come on, come on, come on, dance with me

Sometimes you've just gotta make it for yourself
Sometimes, sugar, it just takes someone else
Sometimes you've just gotta make it for yourself
Sometimes, baby, you just need someone else



"Lust for life" är helt perfekt och (tillsammans med Let's Wrestles "My arms don't bend that way, damn it!" och The Very Bests "Warm heart of Africa") årets bästa singel. Och det kommer den vara även om 20 år.

Oh I wish I had a boyfriend
I wish I had a loving man in my life
I wish I had a father
And maybe then I woulda turned out right

But now I'm just crazy
and totally mad
Yeah Im just crazy
and fucked in the head

And maybe if I really try with all of my heart
Then I could make a brand new start in love with you



Helt oemotståndligt.

Bonus: Kolla den här Cass McCombs-covern:

Girls "Dreams Come True Girl" (Cass McCombs) from Left | Right Hand on Vimeo.

Läs mer om Girls här, här och här.

My only one

Daniel Björk skriver om behovet av bögidentiteten i sin blogg på Rodeo idag. Och på många sätt blir jag bara glad av det han skriver och håller med om mycket. (Och blir väldigt sugen på att läsa The Velvet Rage – Overcoming the Pain of Growing Up Gay in a Straight Man's World.)

En grej bara, en ganska viktig grej. Först skriver Björk att han ”idag (är) i en privilegierad position” och att han ”jobbar i ett fält som av tradition är liberalt och tillåtande” för att sedan komma fram till svaret på grundfrågan, behovet av bögidentiteten, med detta:

”…varför svarade jag nej på frågan om bögidentiteten behövs? För att jag alltid varit tveksam till kopplingen mellan förtrycket och identiteten. Att bygga den man är på förtryck är att se pessimistiskt på världen, det är att se problem i stället för möjligheter och det är att utsätta sig för risken att när förtrycket försvinner så försvinner ens känsla av identitet. Och på det finns det bara två svar: överdriva förtrycket eller förlora sitt jag.”

Blir det inte snävt att inte se utanför en liten och väldigt lokal populärkulturell mediesfär? Liberalt och tillåtande är det inte överallt och överallt behöver inte förtrycket överdrivas. Inte ens i Stockholm, varken söder eller norr om Götgatspuckeln. Eller ens mitt på.

Önskelista, item #1

Courtney, be någon förklara konceptet Twitter

September issues

walkabout

22 minuter sommar kvar

Sluta röka?

Birthday!

Jag är väldigt dålig på att logga in här och kanske godkänna kommentarer (China, ska re-uppa snart) eller göra det det här utrymmet är tänkt för (från min sida, en gång i tiden åtminstone): skriva något.

Nåväl. Jag orkar inte skriva något nu, tänkte mest berätta att om några veckor ska jag och min vän Lisa fira våra födelsedagar (du är säkert bjuden) - och ungefär så här kommer det att låta, bara mer och ännu lite bättre:

inthepromiseofanothertomorrow

Paul Bryan, "Feel like I feel"
Paul McCartney, "Girlfriend"
Paul McCartney, "Children children"
Michael Jackson, "Will you be there"

(gillar också den här Milberg-låten och denna via Lisa).

Jag frågar mig själv ganska ofta varför jag bor där jag bor, med ett väder och en natur som ibland (vädret oftast) inte kommer överrens med mig.

Så efter fyra dagar av jobb jobb jobb och tre nätter av stressdrömmar om jobb jobb jobb är jag så obeskrivligt glad att äntligen få åka till den miljö jag kanske tycker allra, allra mest om: en strand! Inget skärgårdstjafs med hårda klippor och ett löfte om hav hundra kilometer bort utan riktig sandstrand och riktigt hav direkt och ruttna ägg-doften av tång, den som jag vid kanske femte eller sjätte året på skånska västkusten som barn liksom plötsligt tyckte om; associerade till något bra istället för att tänka på den faktiska doften.

Jag tror det här är första gången jag är ledig flera veckor i rad (två och en halv för att vara exakt) sen jag var 19. Och jag inleder ledigheten på en strand med två fantastiska personer, fantastisk musik och handduken från Portugal 1988.

Xo

Edward Norton, Fight Club

Är det Givenchy?

Update:
Yes, it is!


Och tillägg till updaten: bättre det än superäckliga Balmain.

Älskar dock hur han bär tjejkollektionerna i båda fallen.

THEY DONT CARE ABOUT US

RIP MJ

Jag vet inte vad jag ska säga, dessutom har ni säkert redan läst allt, eller kommer att göra det de närmaste dagarna. Vi kommer att höra en massa irrelevant strunt, vi kommer att undra och spekulera, hoppas på svaren, hoppas att kanske äntligen få sanningen.
Precis som hela tiden när han fortfarande var i livet.

Min MJ stannar hos mig, allt min MJ betytt för mig förblir mitt. Det är länge sedan han betydde så där mycket för mig men än idag finns det ingen som betytt mer än han gjorde för mig då.

Jag är så ledsen idag.

Lyssna på en mix av Michaels bästa här.

Grattis H! (I förskott!)

Den här mix-cdn skulle H få om min cd-brännare inte hade dött för två år sen.
Hämta den HÄR istället!

1. Pisces, "A flower for all seasons"
2. The Radio Dept, "David"
3. Neon Indian, "Deadbeat summer"
4. Fleetwood Mac, "You and I part II"
5. YACHT, "Psychic city"
6. The Embassy, "You tend to forget"
7. Rod Stewart, "The killing of Georgie, pt. I & II"
8. Beyoncé, "Halo"
9. Kurt Vile, "Freeway"
10. Let's Wrestle, "In dreams"
11. Ganglians, "Candy girl"
12. Dara Puspita, "Mari Mari"
13. Marshall Hain, "Dancing in the city"
14. Memory Cassette, "Last one awake (Friend version)"
15. Peter Gabriel, "Solsbury Hill"
16. Dirty Projectors & David Byrne, "Knotty pine"
17. Carly Simon, "Boys in the trees"
18. Steve Forbert, "It isn't gonna be that way"

Puss

Oh shit oh shit oh shit

Globen i höst!

Graham Nash, "Chippin' Away"
Crosby, Stills & Nash, "Lady of the Island"

"Festligt om utanförskap".

Rubriken gör mig väldigt provocerad. Och så mycket energi har jag ingen lust att lägga på saken, men måste ändå fråga på vilket sätt Marit Bergman utmanar den heteronorm hon tycker är så viktig att ifrågasätta?

Genom att hon är heterosexuell och en ganska tråkig artist? Genom att hon är lagom alternativ för att den breda massan ska tycka om och acceptera? Och vice versa. Genom att hon är en vuxen människa som klär sig i sådana skitfula blommiga klänningar som tonåringar klädde sig i 1994? Eller är det genom hennes allmänt "festliga" (debila) uttryck?

Och till Pride-människorna kan man ställa några frågor. Till exempel varför allt tvunget ska vara "festligt"? Varför kan man aldrig belysa frågor utan att gömma sig bakom spex? Varför är Marit Bergman lämplig för just det här uppdraget, som ansikte utåt? Varför kan inte ansiktet utåt och budskapet det sänder vara ett allvarligt sådant? Varför inte ta chansen att faktiskt göra skillnad och tala allvar?

En gång om året. Varför inte göra avtryck? Eller åtminstone uppmärksamma att festen inte är konstant.