Let the wild rumpus start!

Alla som har ett storasyskon minns frustrationen och oförståelsen i att man helt plötsligt inte fick vara med, inte var intressant, inte fyllde någon funktion. När storasyskonet började bli tonåring och diskrepansen mellan vad man själv ville fylla en dag med och vad den andra valde att fylla en dag med plötsligt blev så radikal; hur allt som var intressant i världen genast blev totalt skilda saker. Förvirringen i att brädspelet Jakten på den försvunna diamanten inte längre var något att spendera en fredagskväll hängandes över. Förvirringen i att Malena Ivarssons Fräcka fredag, som min mamma beskrev för mig som ”nakna tanter på tv”, var något man kunde välja (tonåringarna behövde knappt anstränga sig för att chockera på den här tiden).

Det här berättar Dave Eggers om i The wild things – boken som är baserad på Maurice Sendaks klassiska barnbok Where the wild things are/Till vildingarnas land (och manuset till filmatiseringen av denna, som Eggers skrivit tillsammans med regissören Spike Jonze).

Eggers broderar ut det vi bara kan läsa mellan raderna – och de djupt suggestiva, fantastiskt fina bilderna – i Sendaks original. Familjebakgrunden, grannskapet, skolan och förhållandet till storasystern; allt det som gör Max frustration, den som han får utlopp för genom sin vargdräkt, så påtaglig och ständigt närvarande. Och han gör det med en sådan kärlek och värme, med ett sådant öga för detaljer, med en stilistisk exakthet helt trogen det fåordiga, precisa originalet.

Jag hoppas att The wild things översätts till svenska för jag vill läsa den för min snart sexåriga systerdotter. Till vildingarnas land är redan beställd till treåriga systersonen, den blir årets bästa julklapp.

(Missa inte heller Karen O & The Kids soundtrack, kan fortfarande inte få nog av All is Love.)

(Uppdatering: Vildingarna kommer ut nästa år!)